Text & foto: Kjell Olof Bohlin

Troligen är kolmilan i Lilla Grankärr, Vireda socken, den enda i sitt slag inom Aneby kommun.
För tionde gången tändes milan i lördags. Inte ens ett växlande regn kunde hindra cirka 60 besökare att söka sig till begivenheten. Två olika dofter mötte besökarna. Den smakfulla kom från tillverkningen av kolbullar, den andra från kolmilans rökutveckling.

Kön till kolbullarna var tidvis lång. Till den pannkaksliknande anrättningen med fläsktärningar, serverades lingonsylt och lingondricka. Den som önskade kunde dessutom få riktigt kokkaffe till en kaka.

Birger Andersson i Lilla Hultrum är initiativtagare till kolmilan i Lilla Grankärr. “När jag 2012 kom med förslaget, ville många vara med inom Örserums SPF-förening.” Birger kan berätta att det ligger ett omfattande jobb bakom kolmilans tillkomst. Det handlar om att skaffa cirka 25 kubikmeter björkved, som skall placeras på ett speciellt sätt. Själva hyddan skall sedan täckas och förses med ett antal lufthål. När kolningen har startats skall milan vaktas under cirka fem dagar, både dag och natt.

När kolningen är klar skall kolet placeras i cirka 500 påsar, innan försäljningen tar vid.

Bengt Carlsson välkomnade och uppmärksammade Britt-Marie Andersson med ett stipendium.

“Du har troget varit kokerska vid kolbullarna under alla år. Dessutom är du ordförande i SPF Örserum, som är vår uppdragsgivare.”

Därefter var det dags för “Kolarkören” att framträda med ett antal sånger, förknippade med Dan Andersson. “Bort längtande vekhet, Jag väntar vid min mila, Omkring tiggarn från Luossa” sjöngs med inlevelse i duggregnet.

Birger Andersson fick äran att “döpa milan”. Det valda namnet “Maj” är förknippat med Maj Wahlberg från Skottvång i Sörmland. Hon har varit mentor för byggarna från Lilla Grankärr  och var dessutom närvarande vid tändningen i lördags. “En stor ära för mig att vara med vid den avslutande kolningen.”

När milan tändes skedde det genom att en speciell tändkase sänktes ner i ett hål i mitten.

Efter en mindre ljuslåga kom den rökutveckling, som visade att allt gått rätt till.

Troligen var alltså detta den sista kolmilan i Lilla Grankärr.