Text & foto: Kjell Olof Bohlin.
Över hundra deltagare hade bänkat sig i Konserthuset i fredags för att lyssna till jazz med Carlings. Det var mer än ett år sedan familjen Carling gästade Aneby med en konsert. Därför kändes det angeläget för många att trots vintervädret göra ett besök på denna begivenhet.
Att jazzdrottningen Gunhild Carling inte var med kan beklagas, hon spelar i USA och kommer hem i juli, men i familjen finns många multimusikaliska begåvningar i tre generationer.
Inbjudna gäster i bandet var Erik Erichsen (Rebellkirurgen) bosatt i Ydre och skicklige Mikael Winald från Jönköping. Utanför familjen var även unge superpianisten Oscar Murgård med i bandet, nu bosatt i Malmö men ursprungligen från Göteborg.
När musikmästaren Max Carling hälsat publiken välkommen, hände något för många överraskande. Ett ljus tändes och en tyst minut påkallades för Bernt Lundell, som nyligen lämnat jordelivet. Lundell är som många vet nära förknippad med Jazzklubben i Aneby och var tillsammans med Göran Engström en mångårig centralgestalt i klubben.
Carlings första nummer blev den religiösa låten “Just a little while to stay here” med Petronella Carling som skicklig trombonsolist.
De instrument som användes under kvällen var många: klarinett, saxofon, trombon, kontrabas, banjo, trummor, vibrafon och piano. Dessutom presenterades blåsinstrumentet “nanofon” och en helt nybyggd xylofon. Båda dessa instrument var byggda av Max Carling.
Max Carlings båda döttrar Petronella och Linnea medverkade under kvällen både med sång och flera olika instrument. I låten “Washington and lee swing” hade Petronella ett imponerande inslag med sång och trombon. Även gästerna Erik Erichsen och Mikael Winald hade en roll i detta nummer.
När Max Carlings låt “The Ragtime Band” framfördes uppvisade Petronella sin skicklighet genom jonglering i cirkusklass.
Då slagverkaren Ulf sjöng välkända “I can not give anything but love” övertogs trumsetet av Petronella. Den unge sonen Wille i vit frack stod vid pappas sida.
Wille skulle efter den låten visa ett balansnummer med en rad bänkar i olika lutning. Wille är fem år fyllda och är alltså på väg mot en karriär i bandet. Lillebror Gustav, 3 år, ville också visa sig på styva linan och visade vad man kan göra med fyra stolar på höjden. Båden Wille och Gustav är söner till Ulf Carling.
Den nybyggda Nanofonen kom till användning vid svängiga “Calefornia here I come.” Ett böjt trästycke är kopplat till ett metallmunstycke och framkallade en unik ton. Den hänförda publiken fick ta del av premiärspelningen på den nybyggda xylofonen. Även här var det Ulf Carling som hanterade instrumentet med stor skicklighet. En kraftfull applåd varade länge.
Max Carling hanterar hur många instrument som helst, men är också en instrumentbyggare av rang. Till detta kommet att vi under konserten fick se honom som trollkonstnär i flera olika sammanhang.
Efter paus var det dags för ytterligare inslag i mästarklass. Ingen valde att avvika i pausen, trots ett ihållande snöväder.
“I can´t get nobody” med sång och stepdans av Ulf Carling blev ett uppskattat nummer. Även lille Gustav valde att steppa tillsammans med pappa Ulf och fick del av publikens jubel. Efter denna krävande insats hör man Ulf ställa frågan: “Får man cykla inomhus?” Med hjälp av tre olika cyklar i enhjulingsformat for Ulf runt lokalen som en leende virvelvind. För att komma upp på den högsta cykeln krävdes en stege!
Ett finstämt pianostycke av Oscar Murgård efterföljdes av ett rytmiskt fiolstycke av Max Carling. Man kan tänka sig honom som förste violinist i en symfonisk orkester. Dottern Petronella tog sedan över fiolen i ett annat svängigt stycke. Hennes fiolspel imponerade på den häpna lyssnarskaran.
Nu skall vi alla stå upp och röra oss ordentligt i en jazzdans, sa Ulf Carling. Det blev en härlig syn med yviga benrörelser och märkliga handrörelser i takt till musiken. “Ni skulle se hur belåtna ni såg ut.”
Mot slutet av konserten fick publiken uppleva att konserthusets flygel nästan började dansa, när både Oscar och Max tillsammans spelade en Boggie Woggie. Jublet blev en motiverad belöning till dessa eminenta dubbelpianister.
När konserten var slut tog sig musikerna runt salen med sina instrument spelande “When the saints go marching in”.
Han som en gång ritade och byggde konserthuset, Malte Liewen Stierngrantat, skulle vara mycket lycklig över vad som hände denna afton. Den lyckan delade han med kvällens publik!
Annons