Text & foto: Kjell Olof Bohlin.
Senaste tisdagen var det på nytt dags för trivselträff i Vireda Pingstkyrka. Inbjuden gäst var denna gång den före detta brevbäraren Nils-Erik Andersson från Ödestugu.
I mer än 40 år har han tjänstgjort som lantbrevbärare i bygden. Främst berättade han om människor han mött efter sin linje. Men även vissa fakta kring Postverket fick plats i programmet.
Sedan Inglis Granlinger hälsat välkommen överlämnades ordet till Nisse Andersson.
Föreläsningen började med att Nisse visade sina föräldrars brev och framhöll vikten av den livlina, som breven var förr i tiden, ”Nu handlar det nästan bara om mobilen”.
Via bandspelaren fick lyssnarna höra Bo Sundström i ”Bo Kaspers orkester” sjunga en tonsättning av Pär Lagerkvists (1891-1974) dikt ”Det kom ett brev om sommarsäd”, där första strofen lyder:
”Det kom ett brev om sommarsäd / om vinbärsbuskar, körsbärsträd / ett brev ifrån min gamla mor / med skrift så darrhänt stor.
Vi fick veta att Postverket har sina rötter i 1600-talet genom Axel Oxenstiernas försorg. Ett postkontor fanns en tid i varje by och på 1930-talet fanns 3.800 postanstalter.
En lantbrevbärare hade hand om ett helt postkontor där räkningar och utbetalningar hanterades.
Innan det var dags för nästa avdelning spelades Hjalmar Gullbergs tonsatta dikt ”Jag är en lantbrevbärare som går i snö och is / och inget är mej kärare än gå på detta vis”.
Nisse Andersson berättade med inlevelse om sitt möte med en del personer efter sin linje.
- Det var Märta, 99 år, som ville poströsta första dagen det var möjligt. ”Jag kan ju dö i morgon.”
- En annan kund var Elin, 102 år, som var änka och ville ha besök på julafton för ett ärende. Hon opererades för grå starr 98 år gammal.
- Gunnel som blev 99 år, ville fira att jag varit hennes postkörare i tio år, med ett stort kalas.
- När jag kom till en man med hans första pension i kontanter utbrast han ”Skall jag verkligen ha så mycket pengar?”
”Även om det var utanför min tjänst, fick jag hjälpa till med gardinbyte och annat praktiskt.”
I avslutningen spelades på bandspelaren Sven-Ingvars-låten ”Byns enda blondin” som handlar om en brevbärare som kom till kunderna med olika försändelser, men också med ett eget kärleksbrev till en ung kvinna.
Besökarna blev förvånade när Nisse tog fram två olika revolvrar, som av hans postanställda släktingar för länge sedan använts för att försvara det värdefulla innehållet.
Nils-Erik Andersson avtackades för sin berättarförmåga och hälsades välkommen tillbaka.
Annons