Text & foto: Ingegärd Malmberg Bohlin.

Förväntningarna var stora när jag i lördags steg in genom porten till Askeryds gamla 1200-tals kyrka denna behagligt svala junikväll. Kristine Bratlie hade inbjudet till ”En Konsertresa genom krig och kärlek”.

Det blev en resa genom det som utspelar sig i vår samtid.

Idégivare, manusförfattare och solist var Kristine Bratlies dotter Susanna Wolfgramm, hemmahörande i Oslo, men nu på besök i Askeryd.

Den bärande berättelsen handlade om den unga flickan Alma som satt hemma i Norge och längtade ut för att få se mer av välden. Hon packade sin väska, gav sig iväg, kom till olika länder och mötte människor som gav henne nya insikter och erfarenheter.

Detta gestaltades av Susanna genom dramaturgi, soloinsatser och av Askeryds kyrkokör som framförde en rad olika musikstycken. Recitatörer från kören ledde oss genom dramat under berättelsens gång. Vi fick besöka Ukraina, Portugal, Palestina, Sydafrika, Italien, Nederländerna etc. innan Alma åter var hemma i Norge.

Den musikaliska repertoaren innehöll exempelvis Chattanoga choo choo, Säg mig var du står, This bitter earth / On the nature of daylight, Tell me way, Jag seglar, Saudade Saudade, The prayer m.fl. och som avslutning We are the world. Vi fick också lyssna till två musikstycken av den norska gruppen, No 4 – Henda i vaeret och Jeg har aldri sett elg.

Tänk att den lilla metropolen Askeryd, mitt i Smålands djupaste skogar kan frambringa en sådan kyrkokör! Dessutom med flera lysande solister! Deras körsång illustrerade hela tiden Almas resa. Vid flera tillfällen kom de riktigt loss, som t ex i – Tell me way och Cahattanooga choo choo, bara för att nämna några. Jag såg hur valven med målningar från 1500-talet höjde sig i beundran för sin kör! Eller, kanske de böjde sig?

Susannas gestaltningsförmåga och dramaturgi i de olika skeendena, hennes mjuka och välklingande röst som så känsligt tolkade text och melodi bidrog till en helhetsupplevelse.

Och inte att förglömma, körledare och pianist, Kristine som så förtjänstfullt förde oss genom resan.

Om resan var den ”yttre” inramningen så rörde sig det inre temat om storheter som hopp, glädje, tro och kärlek. Kort sammanfattat kan Almas erfarenhet vid hemkomsten till Norge beskrivas så – eller som körens slutproklamation i We are the World, – ”It’s true we’ll make a better day, you and me”.

I sin betraktelse ställde Fredrik Bäckhjem frågan, ”vad är du rädd för?” Rädd för att förlora en anhörig, miljökris, oro för krigen i världen eller annan oro… Han pekade på faran att bli handlingsförlamad av rädslan, som gör oss oförmögna till handling, med uppmaningen att inte ge upp. Att hålla fast vid hoppet och möjligheten att ge vårt engagemang och vårt bidrag till en bättre värld.

Det var helhetsupplevelsen, alla medverkande som gav allt, som gjorde kvällen. Jo, förväntningarna infriades med råge.

Går ut i sommarkvällens skymning, känner mig hoppfull och mer beslutsam att ge mitt bidrag till en bättre morgondag…

---

Annons