Text & bild: Kjell Olof Bohlin
Den så kallade “trå´rullabanan” gick mellan Jönköping och Vireda åren 1900 – 1935. Ett av loken och några vagnar hamnade så småningom i Mariefred och är nu i tjänst på den 60 cm breda järnvägen mellan Läggesta och Mariefred / Taxinge, samma spårvidd som Viredabanan.
Min pappa var stins, och jag, järnvägsgrabben, hade den 18 juni det stora nöjet att färdas på denna museijärnväg tillsammans med 124 personer från Nässjö järnvägsmuseum. Detta blev för många höjdpunkten under en dags spännande upplevelser. Tänk att få färdas på liknande sätt som man gjorde för hundra år sedan genom våra bygder.
Det gamla Viredaloket med namnet “nummer 9” drog oss rytmiskt efter Mälarens strand. Dessutom fick några av oss sitta i vagnar från Viredabanan och andas in stenkolsröken genom öppna fönster.
Inslagen under denna äventyrsresa var flera.
Först resan i det renoverade tågsättet med första och andra klass samt två fenomenala restaurangvagnar. Tåget hade ett gammalt “Rapidlok” i täten och hastigheten låg på cirka 130 km enligt personalen. Vi var alltså 124 personer som hade beställt denna resa med påstigning i Nässjö, Tranås och Mjölby. Priset 1495 kronor inkluderade stor frukost på vägen upp och ett jättelikt smörgåsbord på hemresan.
På väg upp blev det problem, ett stopp på drygt timman på grund av signalfel och senare ett stopp på 30 minuter för att släppa fram nyttotrafiken, fyra olika snabbtåg, som fick lägga om sin väg upp till Stockholm. För oss i museitåget innebar det att den planerade stadsvandringen genom Mariefred fick ställas in.
I den lilla orten Läggesta stannade det stora tåget, för att släppa av samtliga passagerare. Vi fick vandra en kortare brant stig ned till det väntande ånglokståget. På vägen plockades flera smultron i slänten. “Smultronresan” blev sedan ett minne för lång tid. Det var nära till tårar för den som hört många goda historier om olika episoder kring Viredabanan. Nu satt jag där och vaggade fram genom grönska och sjöns solglitter i cirka 40 kilometer. Passagerarna satt tätt intill varandra på längsgående träbänkar.
Framme vid Mariefreds ångbåtsstation var det dags för nya upplevelser. Där väntade det stolta ångfartyget “Mariefred” för cirka 150 passagerare. Förutom vår grupp klev en grupp från Finland på fartyget.
Trettio minuters färd till Taxinge brygga och slott. Mälaren visade upp sin bästa sida med solglitter och ett antal segelbåtar på fjärden.
Med svikt i stegen gick vi sedan upp till Taxinge slott och dess berömda slottscafé. Enligt uppgift är detta ett av Sveriges bästa caféer, med skyltar som berättade om flera utmärkelser.
Bakverken var sannerligen enastående i smaken, men några klagade över det höga priset.
Kön till läckerheterna var lång och en dryg halvtimma fick tillbringas genom samtal med medpassagerare med förväntan i blicken.
Genom slottsparken vandrade vi cirka en kilometer mot den vackra stationen Taxinge-Näsby.
Där väntade Viredaloket och några vagnar från Viredabanan på ressugna passagerare.
Det välputsade ångloket klarade utan problem att föra oss till slutstationen i Läggesta. Ungefär åtta km tog 30 minuter att färdas för den gamla trotjänaren.
Transportsträckan hem till Tranås med det stora tåget gick utan problem. Under hemfärden ropades vi upp en vagn i taget för att bege oss till restaurangvagnarna. Där väntade en trerätters måltid, som tål att jämföras med en festmåltid av högsta klass.
Bland många olika upplevelser blir naturligtvis färden med Viredaloket på Läggestabanan den självklara höjdpunkten.
